Jag är varm i hjärtat-glad för alla frågor och önskningar om inlägg som ramlat in mejlboxen de senaste veckorna ska ni veta. Tusen tack för att ni engagerar er och hjälper mig på traven i bloggandet. Önskeinläggen tar jag med mig och ska försöka blogga om både torparliv, glimtar från vårt hem och DIY-tips framöver. Plus allt annat ni önskat. Och om någon sitter där hemma och fortfarande undrar något, är det såklart fritt fram att fråga!
Här kommer en första laddning frågor om min dotter Gertrude och hur hon fick sitt namn.
Hej!
Jag undrar hur ni uttalar Gertrude? Så som man skriver det, eller säger man Hjärtrud? (Det är kanske en konstig fråga men jag är norsk och har inte koll på alla svenska namn än). Kram <3
Hej!
Du har alldeles rätt, vi uttalar Gertrude ”Hjärtrud”. Den vanliga svenska stavningen av namnet är Gertrud, men inspirerad av übercoola modernistförfattaren Gertrude Stein blev det till slut den lite mer internationella stavningen med ett E på slutet.
Kram L
Hej!
Är själv nybliven mamma och undrar därför: Hur resonerade ni när ni valde namn till er dotter? Har hon mer än ett namn?
Hur har amningen fungerat för dig?
Hälsningar Johanna
Hej Johanna!
Grattis till föräldraskapet, visst är det väl ganska så amazing?
Jag får väl lov att krypa till korset och erkänna att jag förde en hård marknadsföringskampanj för namnet under större delen av graviditeten. Det hela började med att jag och Hasse (nej, jag kan inte kalla honom Hjärtat längre, det smeknamnet har Gertrude tagit över..) gick förbi Dramaten förra vintern. Där sattes pjäsen Gertrud upp av Hjalmar Söderberg och när jag såg affischerna utbrast jag: ”Gertrud, fint namn!”. Och Hasse instämde till min stora glädje. Detta var alltså flera månader innan Gertrude ens kommit till. Men i den enorma längtan efter barn var det svårt att inte tänka på allt som rör ämnet. Och då i allra högsta grad namnet. Jag samlade fina namn i smyg som jag gick och uttalade för mig själv, parade ihop med Lemming för att se om det blev ett härligt schvung. Lite så. Och så föll det sig att Gertrud hamnade på listan över potentiella namn och blev redan där och då en favorit. För att göra en lång historia kort – när hon väl kom ut var hon precis så där mjuk och knubbig med rosiga äppelkinder som jag hade föreställt mig en Gertrude. Och vid det laget hade det sjunkit in även för Hasse. Så sekunden efter att hon lades på mitt bröst blev hennes namn Gertrude. Vårt Hjärta.
Hennes fullständiga namn är Gertrude Edith Lemming. Jag tyckte att Hansdotter skulle passat som mellannamn, men då Gertrude lite var mitt påhitt (åtminstone till en början), kändes det inte mer än rätt att Hasse fick bestämma mellannamnet. Och han sa vänligt men bestämt nej till Hansdotter. Så det blev Edith, helt enkelt för att det stod som nummer två på topplistan. Och dessutom är ett himla fint namn.
Och så var det då det här med amningen. Jag upplever att det är ett sån himla het potatis. Svår att ta i utan att bränna sina fingrar. Och andras med för den delen. Så många måsten och borden. Gör si och gör så, men gör för guds skull inte på det här sättet. Och samtidigt ska det vara det mest naturliga i världen. Men saken är ju att det är SÅ. HIMLA. INDIVIDUELLT. För vissa funkar det på första försöket. För andra funkar det aldrig. Några vill amma mer än något annat i världen, andra har helt enkelt ingen lust. Och allt borde få vara okej, utan pekpinnar från vare sig amningsvurmare eller motståndarditon.
För egen del ville jag gärna amma Gertrude. Jag har sett fram emot föräldraskapet och att bli mamma så himla mycket och i min värld ingick då också amningen. Missförstå mig rätt. Hasse är inte mindre eller sämre förälder för att det inte är han som ger vårt barn näring och mat. Men jag såg det lite som min rätt, som en ynnest att få den här möjligheten. Det är ju till syvende och sist ändå jag som stånkat runt i nio oändligt långa foglossningssmärtsamma månader med henne i min mage. Alltså borde jag få bestämma hur jag vill göra. Och jag hade bestämt mig för att ge amningen ett ärligt försök. Jag har förstått av andra att det långt ifrån behöver vara så enkelt som att bara bestämma sig och av den anledningen gick in med en väldigt öppen inställning till det hela. Skulle det efter idoga försök inte gå, då skulle inte det inte vara ett misslyckande från min sida och Gertrude skulle inte ta skada av det.
När hon väl hade tagit sina första tag om bröstet där i förlossningssalen fick vi veta att hon skulle klara sig på den första och ack så viktiga råmjölken tillsammans med näringen hon hade kvar sedan livmodern. Nu skulle hon framför allt sova det här första dygnet för att sedan börja äta på riktigt dagen därpå. Fint.
Detta hände emellertid inte överhuvudtaget oss. Gertrude sov ungefär ingenting det första dygnet på grund av fostervatten i lungorna (eller vad det nu var). Hon frustade, hulkade, skrek och kippade efter luft om vart annat hela första natten. När barnmorskan kom in till oss morgonen därpå, hade Gertrude äntligen somnat och ville allt annat än äta. Jag är övertygad om att detta gjorde att hon och jag kom helt i ofas. Jag hade mjölk att utfodra ett helt bebiskompani, men Gertrude och jag fick helt enkelt inte till det med sugtekniken. Och hon ville mest sova hela tiden de första dagarna och somnade vid minsta kraftansträngning, vilket amningen i allra högsta grad var i början. Det slutade med att jag fick pumpa ur och Hasse fick mata med kopp och sked. Vid den här tiden hade hon dessutom gått ner ganska mycket i vikt och oron gnagde i oss mer än det så här i efterhand kanske var nödvändigt. Vi fick order om att ge henne mat varannan timme och med tanke på att varje matsession tog ungefär en timme, blev det en timmes vila där emellan. DYGNET RUNT. Det krävs inget snille för att förstå att det är på tok för lite för en nyförlöst unge och två maratontrötta nyblivna och oroshispiga föräldrar.
Vi stannade på BB i fyra dagar av den anledningen, men när vi till slut åkte hem upplevde jag att amningen ändå började fungera något bättre. Och framför allt kunde jag sova lättare hemma, vilket underlättade ungefär allt i vår lilla bubbla. Men Gertrude gick fortfarande inte upp i vikt som hon skulle. Troligtvis på grund av amningsnappen jag var tvungen att använda för att hon skulle få tag om bröstet alls. Och när en dryg vecka gått på vårt nya omvälvande liv, efter att gått lite nonchalant med halvöppen kappa i decembermotvind, kom mjölkstockningen som ett brev på posten. Närmare 40 graders feber och amning varannan timme på ordination. Inom två veckor efter den första stockningen kom nästa och då var jag nära att kasta in handduken. Men efter att ha Familjelivat mig fram till hur jag skulle få Gertrude att ta brösten utan amningsnappen, började allt vända för oss. Det var lite som att amningshimlen plötsligt öppnade sig för oss. Jag besökte amningscentrum på SÖS vid två tillfällen i sviterna av stockningarna och då var Gertrude mellan fyra och fem veckor gammal. Och efter det har amningen gått ganska så galant faktiskt. Mysig nästan hela tiden. Med betoning på nästan.
Jag tror såhär. Hade jag inte haft enorma mängder mjölk (första sex veckorna var jag dränkt mest hela tiden i bröstmjölk för att tillgång och efterfrågan var lite i osynk. Milt talat.) och stött på alla dessa komplikationer, då hade jag lagt ner hela grejen på stört. Men nu fanns resurserna, det var bara tekniken som fattades.
Jag vill verkligen poängtera att det här är min historia. Det finns lika många upplevelser och erfarenheter, god som dåliga, som det finns barn i världen. Det är värt att tänka på både en och två gånger när det kommer till amningens vara eller icke vara. Ingen bör jämföra, ej heller döma för att en annan resonerar och gör annorlunda.
Tack för din braiga fråga Johanna, och ledsen för detta milslånga och omständliga svar.
Kram L
Foto: Pernilla Ahlsén
